Vi var 11 personer som samtalade med Pirjo kring temat ”Människor är väldigt lika”. Pirjo inledde. Sedan blev det ett livligt samtal. Vi avslutade med lite uppmjukande rörelser.

Pirjo:

Vi människor är egentligen väldigt lika. Vi har liknande drömmar, vi tror att det finns en chef där uppe. Nu tar jag fram dockan ”Erik”. Han har kläder på sig. Titta på tyget: Ser det rent ut? Eller är det smutsigt? Är det ett fint eller enkelt tyg?

Beroende på om tyget är rent eller smutsigt, fint eller enkelt stoppar vi in folk i olika fack. Vi bedömer också människor efter hur gammal hon är, eller vad hon svarar frågan ”vad jobbar du med?”

Nu tar jag bor lite kläder. Vi ser lite hudfärg. Erik är ljus. Hudfärgen kan också stoppa in oss i fack – vita, bruna, mörka. Men när vi föds är vi helt tomma. Vi vet inget om vare sig hudfärg eller något annat. Vi har inget begrepp om hur vi skall behandla kvinnor och män, jämställt eller olika.

Nu tar jag fram en liten (mörk) docka. Den går att skruva isär. Vi ser att den är klädd med något mjukt och vitt inuti. Vi kan se olika ut på utsidan. Men när vi tar bort det yttre, är vi väldigt lika. Barnet dömer ingen. Man ser bara kärlek i barnets ögon.

Men vi vuxna ägnar 99,9 procent av vår tid till att fördöma andra. Vi separerar oss från varandra, `du är sådan och sådan´. Vid stress är empatin det första som försvinner. Försök i stället leva på ett annat sätt: ´Allt vad vi ger ut, kommer tillbaka till oss´ eller ´Om du inte förmår att hjälpa någon annan, gör henne åtminstone inte illa´.

När en deltagare kommer till en ny verksamhet, säger många: ´Jag passar inte här`. Men när de har varit ett tag, säger de: `Nu har jag mina vänner här`. Befinner du dig på ett nytt ställe, pröva att fråga universum: ´Får jag lov att vara här`. Du har lov att befinna sig här.  

I mitten av programmet tog vi en paus!

Och så här fint var dagens fika upplagd!